En hjälpande hand........
Det är precis vad jag hade tänkt att den här bloggen skulle handla om.
En hjälpande hand.
Fast kanske inte som du tror, utan på mitt sett.
Jag har just fått en hjälpande hand.
Jag har faktiskt fått de förut med, flera gånger tom, fast jag då upplevt de stelt och oäkta, fult och begränsat. Inte med samma möjlighet.
Jag pratar om min första myoelektriska armprotes. Vid 46 års ålder tyckte jag de var dags att äntligen kunna röra fingrarna på vänster sida också. På tiden kan man tycka, men är man envis oxe så är man.
För 30-år sedan när man var i tonåren var de ingen som tydligt talade om för mig hur viktigt det var med jämnvikt och balans i kroppen. Att man kunde bli skadad av att inte bära protes. Att den enda armen man har kunde bli överbelastad och utsliten i förtid.
Jag var fullt upptagen med att visa alla att jag minsann kunde klara av samma sysslor med en hand, tom bättre än vissa. För att RIKTIGT visa hur otroligt duktig jag var började jag i unga år stå på scen o utföra vissa sång o dansnummer.
I vuxen ålder var de pga de sceniska intresset som jag motvilligt började bära en stel prydnadsprotes. Efter en kommentar från en beundrande full Orsa raggare som sa "fy faan va du e duktig o sjunga med bara en hand""!! Tänkte jag att de var lite fel fokus och skaffade mig en attrap som fick tyst på fulla gubbar:), men BARA för att användas på scen.
Blev sedan sjukpensionär på halvtid i ganska unga år, de var mitt duktighetsstraff!!
Dysmeli- och armprotesenheten i Örebro bad mig skriva ned en sorts dagbok om den myoelektriska protesen, hur de går, mot o medgång etc. som dom vill att jag ska skicka till dom. Som gammal protesmotståndare har jag nu kommit till insikt att om jag ska få min enda arm att räcka livet ut lär jag börja träna in en ny hand för att avlasta den nu skadade, opererade, onda armen jag har.
Denna resa tänker jag försöka skriva om.
Att jag sedan studsar runt på scen och sjunger kan kanske väcka lite intresse till andra med dysmeli, dvs avsaknad av arm eller ben. Tänker då främst på barn som kanske inte tror att sådant är möjligt eller är ett alternativ. De gäller ju faktiskt alla olika handikapp, allt är möjligt, kanske inte riktigt, men jag väljer att tänka så.
just ja... en hjälpande hand! ska försöka få in detta inlägg utan någon som helst hjälpande hand! lycka till Majsan, de första två inläggen försvann!:)
En hjälpande hand.
Fast kanske inte som du tror, utan på mitt sett.
Jag har just fått en hjälpande hand.
Jag har faktiskt fått de förut med, flera gånger tom, fast jag då upplevt de stelt och oäkta, fult och begränsat. Inte med samma möjlighet.
Jag pratar om min första myoelektriska armprotes. Vid 46 års ålder tyckte jag de var dags att äntligen kunna röra fingrarna på vänster sida också. På tiden kan man tycka, men är man envis oxe så är man.
För 30-år sedan när man var i tonåren var de ingen som tydligt talade om för mig hur viktigt det var med jämnvikt och balans i kroppen. Att man kunde bli skadad av att inte bära protes. Att den enda armen man har kunde bli överbelastad och utsliten i förtid.
Jag var fullt upptagen med att visa alla att jag minsann kunde klara av samma sysslor med en hand, tom bättre än vissa. För att RIKTIGT visa hur otroligt duktig jag var började jag i unga år stå på scen o utföra vissa sång o dansnummer.
I vuxen ålder var de pga de sceniska intresset som jag motvilligt började bära en stel prydnadsprotes. Efter en kommentar från en beundrande full Orsa raggare som sa "fy faan va du e duktig o sjunga med bara en hand""!! Tänkte jag att de var lite fel fokus och skaffade mig en attrap som fick tyst på fulla gubbar:), men BARA för att användas på scen.
Blev sedan sjukpensionär på halvtid i ganska unga år, de var mitt duktighetsstraff!!
Dysmeli- och armprotesenheten i Örebro bad mig skriva ned en sorts dagbok om den myoelektriska protesen, hur de går, mot o medgång etc. som dom vill att jag ska skicka till dom. Som gammal protesmotståndare har jag nu kommit till insikt att om jag ska få min enda arm att räcka livet ut lär jag börja träna in en ny hand för att avlasta den nu skadade, opererade, onda armen jag har.
Denna resa tänker jag försöka skriva om.
Att jag sedan studsar runt på scen och sjunger kan kanske väcka lite intresse till andra med dysmeli, dvs avsaknad av arm eller ben. Tänker då främst på barn som kanske inte tror att sådant är möjligt eller är ett alternativ. De gäller ju faktiskt alla olika handikapp, allt är möjligt, kanske inte riktigt, men jag väljer att tänka så.
just ja... en hjälpande hand! ska försöka få in detta inlägg utan någon som helst hjälpande hand! lycka till Majsan, de första två inläggen försvann!:)
Underbart skrivet Maria!
SvaraRadera